Angående en hålkamera.

En kamera gjord from scratch av moi, en plåtburk blev en kamera med lite hemmagjord teknik. Vi gjorde de i Umeå på universitetet, sen behöver man inte gå längre än till gångtunneln mot Berghem för att få en bild. Voila!

Angående storheter.

Ja alltså en bild tagen med min analoga(!) Lomography Fisheye som jag totalt avgudar. Sen är det inte sämre med platsen, sommar i stugan. Det är underbart med lite oredigerat mästerverk såhär på lördagsmorgonen.

Angående ett julfoto.

På ”allmän” begäran såhär i juletid. Man kan ju göra en del med lång slutartid, manifestet avgudar.

Angående jul igen.

Ja alltså i all julstämning så måste man väl vara lite positiv bara för att. Eller nåt, så att man är lite okej.

Angående min födelsedag och Klubb 27.

För er som känner mig, i alla fall lite, så kommer det nog inte som någon större överraskning att jag är lite småkär i musik. Men för er som inte hänger med mig eller hänger med i största allmänhet så är det vad jag faktiskt uppskattar. Snart är det också dags för min 27:e födelsedag vilket är oerhört eftersom det verkar vara något av en magisk ålder i musikkretsar. Inga mindre än storheter som: Kurt Cobain, Brian Jones, Jimi Hendrix och Jim Morrison lämnade jordelivet detta år. Klubben kallas ”Club 27″.

Så lite nervöst är det att äntra den stora åldern av 27, nåja vi får se vilk stordåd jag lyckas med under detta år med fantastiska förutsättningar. Jag ställer in.

För övrigt delar jag födelsedag med Hal 9000 från Stanley Kubrick’s mästerverk ”2001: A Space Odyssey”, det ni.

Nu orkar jag inte skriva ett tecken till, back to work!

Angående Style Wars.

Här kommer en filmkavalkad utan dess like. Se och njut, ta ett andetag men glöm inte att upptäcka budskapet:

Angående jul och kultur och så.

I vanliga fall hade jag inte velat ha med något som har med Jim Carrey att göra i bloggen med stort B men nu måste jag. I alla fall när han porträtterat en sån kunglig en som Grinchen. Idag har jag hängt på stan, igen, utan anledningen egentligen. jag hängde och ändå fick jag en enormt äcklig dos av julrush, det var som en kraftig motvind. Ni vet en sån där jobbig en, som gör att man nästan står still fast man går. Jag blev less.

I alla fall så började jag fundera där när folk gick med nyinköpta granar under armarna och såg sådär plastigt lyckliga ut, eftersom det är exakt vad man BÖR när det snart är andra advent och inte alls långt kvar till jul. Men vadå. Vi får besök av en tomte som aldrig sett en rakhyvel och därigenom har enormt mycket gemensamt med en man som böcker dikterar har dött på korset. Ja vad säger man, han är dessutom från Finland.

Sen ska vi klä en gran. Är det någon som har sett en smakfull julgran? Det finns nog ingen som inte motsäger sig konstens alla regler och bara drar sig mot det kommersiella osmakliga. Julgranen härstammar förövrigt från det sköna Tyskland. Eller vänta nu. Ja Tyskland i alla fall.

Så till slut; tänk för böveln på vad ni planterar era hem med! Tycker han som värnar smak.

Angående irritation, möjligheter och gonzo.

Kära vänner,  en nytändning är på gång men jag vette attan hur. Och ja jag försöker vara överpositiv sådär. Hur som helst måste jag leta något vettigt att göra. Jag behöver något motiverande, inspirerade projekt igen. Det har runnit ut och min själ törstar igen. Jag vet dock inte vad jag ska ta mig för. Det känns som om det är dags för något skrivprojekt. Men vi får se, ett manifestprojekt?

Kanske kommer min blogg, som var nedläggningshotad bara att bli ny. Manifestet kanske har gjort sitt(?) och behöver fräschas upp. Men men det får bli en senare fråga, nu till dagens irritation. Ni med känsliga sinnen, ni med oironiska sinnen, ni med noll vett, ni med idioti som skrift i pannan, se bort! Varsågoda:

Idag, den tionde november, så har en ung man vid namn Fredrik fått erfara idioti utan sitt like. Jag börjar med frågan; varför ska folk alltid försöka köra med oss som känner något? Varför måste vi tryckas ner? Måste vi förgöras för att ni ska kunna lyckas? Måste er avundsjuka förgöra andra för att ni ska orka med dagarna? I sådana fall tackar jag för det, hoppas det smakar. Jag har fan fått nog dock, upp till kamp. Om jag ids, om idiotin är värd min kraft.

Man ska inte känna något för då kan man vara avvikande. Ja, och? Jaja mer sen..

I alla fall; i våras så blev jag skalad och man bortsåg från kompetenser (i mina ögon) för ”gammal är äldst”- idén. Nu när det är min tur att stå som äldst på stegen, ja vad fan gäller då? Störst idiot är bäst? Inte Fredrik nejdå, inte Fredrik inte. Utan de som ”vet bättre” är segrarna. Men enligt vem? Enligt som som inte är lyhörda. Jag blir less och kraftlös. På riktigt, inte på låtsas som jag brukar bli. Det här får mig så less att jag har lust att göra revolt fast samtidigt vet jag fan inte om jag orkar. Mitt liv är inte där, i orken just nu. Kanske ska jag bara låta andra styra saker ett tag. Precis som när jag en gång i tiden gick med i ung vänster (innan jag blev vuxen), för den enda anledningen att man ter sig till ett parti är väl också att man vill bli styrd ett tag? Jag kan inte se någon annan anledning. Men jag är ju cynisk och bitter så va fan..

Fast i slutändan handlar det fan om att göra saker själv, DIY, för ingen jävel vill hjälpa dig, bara sig själv. Man måste reda sig själv, köra sitt eget race. I Sveriges ”demokrati” finns det fan ingen ”massa” det finns bara en kommersialiserad ”mängd” och det gör mig jävligt less. Men det är väl så det ska se ut, i alla fall när vi har sån tur att styras av moderater eller sossar (de två fegaste partierna i dagens politiska smutsflora). Dom som skapar ”mängder” som håller käft och aldrig kan enas eftersom att dom aldrig ges möjligheten till det av de som är så jävla duktiga på att styra samhället och ge utrymme. Ja, vad säger man?

Dom låter oss inte enas med åsikter, med viljor, med lögner, med drömmar, med kulturer. Dom vill bara tygla oss med sina äckliga kostymer och låta våran kreativitet förloras. I en ”mängd” lyckas dom men ingen av oss. Vi finns inte och drömmen om en enhet är krossad i ren kommersiell anda.

Undrar hur många grå gubbar aka sossar som kommer att gnälla på det här inlägget eftersom det inte är okej att ha egna åsikter och uttrycka dom fritt i sitt samhälle? Ja vi får se.

Men hur ser jag möjligheterna i det här? Är det något jag lärt mig i mitt liv så är det att man måste se möjligheter i alla skit. Annars är man såld som fan, tro mig, jag vet. Jag har varit såld, sen köpte jag tillbaka mig själv. Klang, klang.  Jag ska resa mig stark, ska förändra min vardag redigt. Alla andra, förlorarna, får stå och stampa i sin jävla lerpöl. Men jag känner på något sätt; ”in your face”. Även fast min snälla, vänliga person mest känner sorg, men va fan. Nu är det dags att bli ond.

Jag ska rocka på.

Jag ska köra gonzo. Ingen nåd, ingen kommer undan mig.

Nu ska jag lägga ner, jag är för arg. Har redan slängt ur mig två arga mail och jag har inte råd med mer.

Angående musik och konst, kärlek.

Nu är det dags för smällen som förklarar en hel del konstiga och aningen svåra saker. Jag ska försöka vara den furste som förväntas och leverera en liten essäliknande sak som kan kallas för manifest. Det som följer är min ”förklaring” till den kultur som blåser mig i ryggen och sakta för mig framåt, sällan fort men aldrig bakåt.

Jag tillhör en väldigt bra och lyckligt lottad skala människor som blev musikaliskt frälsta av en viss Kurt Cobain. Hans Nirvana stod för en musikstil som genom punk, genom hårdrock och genom en mängd massa åsikter sprängde folks fegheter. En enkelhet som var svår men som samtidigt på ett fenomenalt sätt fångade mig med stor pondus. Mycket av min person tog nog sin avstamp där någonstans, i enkelheten. Kanske jag måste rädda mig mot folks fördömande blickar nu lite och stava ut ordet K-U-L-T-U-R och vidare mena att det är där enkelheten speglar sig likt Bengt Nermans syn på massmedieretorik. Men det är en annan sak som jag inte ska blanda in i ett sådant här viktigt manifestinlägg. Han platsar inte här.

En som däremot platsar här är William S. Burroughs. Han skrev i sin ensamhet, i sin enkelhet och sin enorma komplexitet. Känn bara på skaparen av beatniklitteratur, cut- up, fold in etc. Han talade för en del av samhället som slåss dagligen med fördomar och han fick aldrig själv uppleva acceptans. Han skapade enorma verk i sin utsatta situation, som Kurt Cobain. Efter att han odlat Cannabis som bonde (?!) så skrev han ett brev till vapenbrodern Allen Ginsburg att han blivit kriminell. Underbart.

Läs:

Jaja, vi tar oss vidare utan att passera GÅ. Jag började lyssna på världens bästa band, efter Nirvana, Oasis där någon gång när Definitely Maybe kom. Ja ni ska veta när. Det kom en hop grabbar från Manchester med samma enkelhet inom sig. Samma glöd väcktes hos mig, underbart såklart. Britpop, ja vad säger man. Enkla låtar, enkla texter, fulla av misär och schyssta frisyrer. Behövs något mera?

Jag drog till Manchester och pluggade också. Fick som välja mellan att dra till Leeds eller Manchester. Men valet är väl ändå rätt solklart?

I Manchester skrev jag en sådan där C- uppsats ja det är jävligt akademiskt, men den skiten slutar här. Vad jag skrev om var i alla fall den lokala fenomenkonstnären LS Lowry. Som, inte som någon stor skräll, faktiskt också talar lite ur enkelhetens megafon. Hans ”Matchstick Men” fick domen av dem som ”kan” konst att de var för enkla. Så enkla att en sexåring skulle kunna göra samma. Men ja med hans känsla, nej. Han började teckna när han jobbade i Manchester och han tecknade personer i alldagliga situationer. Han gjorde det enkla med känsla, med åsikter och en vilja att förändra. Precis som Kurt Cobain och Noel Gallagher? Kanske. Vad vet jag. Jag gillar när enkelheten skapar något komplext. Därför är jag såld på dessa fenomen.

Kolla in:

Oasis – The Masterplan

William S. Burroughs & Kurt Cobain – The ”Priest” They Called Him

Angående nytändning och så.

Nej jag la inte ner. Jag expanderade. En massa lappar blev en blogg. En blogg blev ifrågasatt. Bloggen blev ett twitterkonto. Bloggen skulle läggas ner. Men den blev starkare med inbyggda kvittringar. Fasen så bra det här blir. Manifestet blir bara större och större.

Med nytt utseende och nytt innehåll.

Vad händer just nu då? Jag sitter och filar på ett manifest som tar itu med min favoritmusik och min favoritkonst. Jag ska visa på likheterna och beroendet. Annars så har jag och H nästan gjort klart vår fotobok. Designen är färdig att printas i form av en dummy. Sen ska vi söka några som vill hjälpa oss med den fina tryckningen. Det blir skitbra.

Se upp för käftsmällen!

Sen har det slagit mig idag att jag vill måla om här inne. Har otroligt tråkiga och fula tapeter i min hyreslägga. Galet vad det måste göras om. Men jag måste finna tiden. Kanske kan man ta en helg med manifest på vägg?

Sen måste jag ta itu med sängramen som jag ritat. Det är dags att skapa på hög nivå.

Jag har många måsten nu, damn it!

Nåväl. Igår gick VM- drömmen istort sett i kras. Lite befriande. Nu slipper man se en massa fotboll och bli totalt osocial i en månad. Men ja lite bittert är det, försöker bara hitta någon flyktväg. Annars så har jag hängt med my mate Jonnie dag ut och dag in och vi har vänt norrbotten upp och ner. Leta efter spår nästa gång ni beträder mark utanför era stängda dörrar, öppna.

Tills nästa gång..