Angående miljöns klimakterie

Äntligen kommer en rubrik som folk nog kommer att reta sig galna på. Men vet du, den bjuder jag på. Jag känner mig sådär extra arg, sådär arg så jag blir extremt cynisk.

När jag var mindre kunde jag hitta musslor i skärgården här uppe. Hur fan ser det ut nu? Man har tur om man ens hittar ett trasigt skal iklätt i taskiga alger.

Vi lever i ett samhälle som mer och mer styrs individuellt och uppskattar det individuella, mer än det gemensamma. Det där var en skum mening som måste tolkas, bara så du vet. Man måste vara lite aktsam ibland. Speciellt när jag fått högt uppsatta läsare, läs längre ner. Sen är det viktigt att inte blir för cynisk. ”Folk” kan ju tro att man inte bryr sig om något när man egentligen bryr sig för mycket.

I alla fall så ser vi varandra som konkurrenter, inte som medbrottslingar. För att vi ska kunna göra något åt de trasiga skalen som täckts av trasiga alger måste vi öka solidariteten (ett bajsnödigt ord, jag vet) i leden ute i samhället. De där leden som är fyllda av misär, t.ex. de som leder till arbetsförmedlingen. Alltså, de svagas led. De som leder till uttömda ställen, de som berövats på allt hopp. Vi får inte låta några envisa politiker rensa andra delar av samhället på hopp. Ta krafttag och stå enade för vindkraftparker, solenergi och annat som gör att utsläppen inte tar död på vår natur.

Det måste tilläggas att jag älskar att regeringskansliet besöker min blogg. Jag är en fara för säkerheten. Se upp! Välkomna som läsare!

För övrigt har jag fått ett träningsprogram för käken. Alltså, det verkar rätt konstigt. Testade det i helgen. Jag testade det mellan mina ilskna utbrott och polisanmälan. Någon tjomme har lyckats slå sönder min bilruta och försökt sno bilen. Men trålar bängen? Nej, såklart inte. ”Alltså, se efter om du kan se några spår.” Jasså nu är jag snut också? Det kanske är mitt alter ego. Så mycket resurser är tagna att numer måste gemene man leka kommissarie Clouseau. Jag kom av mig och helt plötsligt känns inte rubriken så vettig, mest slagkraftig. Den gör nog bloggen heeet på goooogle.

”Polisen kommer inte att göra något. Det här bli en sak mellan dig och ditt försäkringsbolag.”

OK, tack och bock.

Men du, bilinbrott? Var är världen på väg? Är den spottande tanten på torget tillbaka i ny skepnad?

Nästa utgift: billarm, bila och stupstock.

Angående några iakttagelser som egentligen kan kallas metatänk (egentligen är jag arg på borgarna)

Låt mig börja med att varna känsliga läsare och då speciellt di blåa. Speciellt sådana som kom fram till mig en RKU- vän när vi gick på gymnasiet, spottade på gatan framför våra fötter och skrek: ”socialistsvin!”. Vi försökte ju bara kränga tidningar. Om du är en sådan, klicka vidare för jag är ett surt ”socialistsvin”.

Äntligen har kung Bore lagt ett tunt täcke på marken, eller som de skulle tycka söderut; det har kommit en jädra massa snö, nästan så man måste pölsa. Det blev genast lite ljusare och jag känner mig genast lite gladare. Sen kom första advent. Eller vänta, första advent kom före första snön. Jävligt logiskt va?

Nåväl, det är tur att världen inte alltid är logisk. Det gör ju att man kan förstå den, lite i alla fall.

I alla fall, mitt i julhandeln (läs: när jag är klar så jag slipper med julhetsen och inser att det bara är ett år kvar till nästa) så börjar jag fundera på det här med miljön (såklart?) och debet samt kredit (inte lika väntat). Jag måste börja erkänna en synd, jag handlar en massa på nätet för att slippa julhetsen. Det är inte så hållbart tänk, jag vet och jag skäms. Men det är rätt behagligt att bara springa ner på coop och plocka ut skiten. Det är klart att det ska vara behagligt i ett I- land, hur skulle det annars se ut?

Men än värre är ju alla risigt fula julbelysningar som folk obehindrat verkar trycka upp i de mest osmakliga konstellationer. Sen sitter feta borgare och tycker att el ska tas från kärnkraftverk för det är mest effektivt. Ett av de största bolagen inom el är Vattenfall. Vattenfall är statligt ägt och vi har valt vem som ska styra bolaget. Vi har alltså valt att borgarna ska få premiera kärnkraft. DET skäms jag för. Vilket samhälle vi lever i. Vi måste ju få el till våra osmakliga julbelysningar. Såklart.. Därför ska vi rösta på borgare så att vi slipper bygga vindkraftsparker. Det är bra (ps. jag övar på ironi)

Sen, på samma spår, måste jag varna er som handlar som jag på internätt. Akta er för att handla på kredit, använd inte pengar du inte äger. Då blir Reinfeldt glad för att du blir skyldig han pengar. Du kommer att springa med en redig procent av din ringa månadslön, med ett leende på läpparna, bara för att de är så ”snälla” med dig. Samma gäller när du lånar och blir en kapitalets slav. Du sliter och släpar bara för att någon annan ska kunna leva gott på det du surt tjänat in. Se upp för att låna! För dig som inte hänger med så är Reinfeldt en symbol för allt som blivit fel med den svenska ”demokratin”. Du som inte håller med då? Synd! Jag skriver för att uppröra.

På tal om att uppröra i helgen sa en väldigt betydelsefull person åt mig att jag passade i långt hår. Vad gör jag nu? Jag sparade ju mitt hår för att uppröra och reta. För att reta de där som klagar och säger: ”Klipp dig och skaffa ett jobb va”. Var hon tvungen att säga att jag passar i långt hår? Måste jag klippa mig nu? Är inte säker på att jag vill. Ska fråga om jag får låna Jan Björklunds hårtrimmer.

Varför vill Word att jag ska särskriva en massa? Fan.. Använder man inte dator för att slippa tänka?

Du! Kolla in: http://issuu.com/freast/docs/fotoportfolio?mode=window&backgroundColor=%23222222

Lyssna på Thåström

Och om du inte stödjer hållbar utveckling. Kom ihåg att rösta blått så fort du får möjligheten.

Angående helgen då minusgraderna slog

Kära vän, det har varit en mycket utsökt helg. Du som borde veta vet varför och du som inte vet men borde veta kommer inte att få veta här, genom att läsa en blogg. Pjuu, vilken mening. I alla fall så är det rätt betryggande att Internet har en sådan stor makt i folks liv, som det faktiskt verkar ha. Lite underbart hur ett medium kan skapa sådana debatter och rykten.

Det är nästan underligt att webben som är beroende av så aktiva val kan vara så kraftigt övertygande. Jag menar övertygande i den bemärkelsen att likt den gula pressen (för dig som måste bli upplyst; den gula pressen är fylld med sensationsjournalistik) påverkar det oss sådär gnagande mycket.

Det behövs inte mycket för att en liten mening på webben ska bli ett drev. Det här är skrämmande samtidigt som det är väldigt intressant. Frågan är hur många kedjor har startats här på bloggen? Hur många tolkningar finns det egentligen på olika inlägg som finns här? Det är skrämmande. Det intressanta är kanske samma sak. Att det man skapar på webben har en sådan enorm kraft i sig att faktiskt påverka. Tidningar kan inte påverka mest mer, de ligger efter. Det är extremt kraftfullt när 100 tecken kan betyda så oerhört mycket och få vissa att prata många meningar om dessa futtiga tecken. Nåväl. Det här inlägget innehåller fler tecken, så det så.

Väljer man aktivt att skvallra? Det är i så fall en konstig värld. En värld som man egentligen inte vill vara en del av. Men alltså, samtidigt. Vi borde använda den här kraften till något bra. Att sätta igång prat är absolut inte alltid dåligt. Vi måste lära oss kommunicera bra saker. Jojo.

I alla fall, helgen var bra med intressanta möten, trevligt sällskap och lovande tankar. Nu är det dock dags för en ny vecka. Så det så! Undrar om minusgraderna håller i sig?

Angående Taburinmannen, egentligen rädsla och avsky

Kära vän, vad är egentligen inspiration? Det är en konstig sak och det känns som om jag försökt sätta fingret på det tidigare. Det känns också som om det är något som byts ut. Det som inspirerar en kan vara nycker snarare än beständiga ting. Jojo, det kanske är därför så mycket handlar om det här. Så mycket som samtidigt bara känns rörigt. Nu menar jag inte heller att det här kommer bli kristallklart men förhoppningsvis ska det här första stycket väcka en tanke eller två, kanske tre.

Det är få som får vara min idol, väldigt få. Jag har en del godbitar men det här inlägget ska få kretsa kring två giganter. Nämligen Bob Dylan och Hunter S. Thompson. Hur delikat det än må vara att skriva om båda så är det inte vad jag ska, egentligen. Så det så. Men du måste själv lista ut vem som är huvudpersonen här. Det är lite som en Agatha Christiehistoria. Det kan dock sägas, utan tvekan, att det är underbart när två giganter är så enkelt, uppenbart sammankopplade.

Nåväl, lös problemet nu!

Hunter ville att ”Mr. Tambourine Man” (En Dylanlåt. Och du som inte hört den – SKÄRPNING!) skulle spelas på hans begravning. Hur coolt är inte det? Egentligen. När man lyssnar på texten så ser man faktiskt Hunter där någonstans. Nu kan jag inte höra låten utan att tänka på Hunter, då börjar jag skratta. Underbart! Jag har den på repeat, trodde aldrig jag skulle ha så igen. Är jag femton igen? Du vet då man kunde lyssna på en och samma låt hur länge som helst och trivas med den.

Jag ska också leta upp en sådan låt. Fast det kanske är någon annan som borde det egentligen. Ska börja fråga folk vilken låt jag är. Så du? Se upp! Läs texten som Dylan så förträffligt diktade ihop (”Mr. Tambourine Man”) och läs sen på om Hunter. Eller varför inte läsa en bok eller två som han skrivit, du kommer inte att ångra dig.

Underbart! Det är få saker som inspirerar en (läs mig) men Hunter var en sådan person. Hans liv, hans sätt att spendera dagarna, hans sätt att skriva, hans karaktär och hans livssyn. Bob Dylan inspirerar mig också, både hans musik och hans lyrik. Men är det på samma sätt som det inspirerade Hunter? Det skulle jag vilja. Jag skulle också vilja följa med på resan. ” Take me on a trip upon your magic swirlin’ ship”

Hunter är, för mig, tamburinmannen. Fear and Loathing!

Till dig som inte orkar googla på låten:

Den här gillar jag just nu, så du vet:

Angående sporten och förtrycket

Att fälla kommentarer är oerhört kul, jag gillar det.. Därför är det dags att jag fäller en kommentar om det heta ämnet fotboll. För det har börjat brinna.

Jag kommer ihåg en sen sommarnatt för något år sedan när en person (vi nämner inga namn här va?) satt uppe hos mig och kommenterade Manchester City. Efter att vi hade pratat ett tag sa han: “Know I see why you love City. City fans have always loved pain”. Just då förstod jag inte riktigt vad det egentligen betydde men nu, när allt ses i perspektiv, så är det så klockrent. “Musicians and artists have always liked City more than United. It got to have something to do with pain.”

Förut så skämdes man nästan över att hålla på City och fick ständigt kommentarer som: Hur kan du hålla på dem? De vinner ju aldrig. Och det var fakta, de vann aldrig, och den senaste trofén vann klubben 1976 innan FA- cupen kammades hem i våras. Till råga på allt så slogs United ut i semifinalen. Alla månar gick på moln då.

Kanske är de så att människor bara “älskar” lag som vinner? För det är väl det som vi vill egentligen? Vinna? Att kämpa och stå i det finns inte på kartan. Det är vinster som räknas och bara det. Stolthet, kämpaanda, kultur och historia spelar ingen roll. Det är bara vinster som räknas.

De tre senaste åren (!) har något hänt och klubben har fått pengar. City har inga skulder utan bara en massa pengar. Trots det, att de plötsligt spelar med samma mynt som andra klubbar, får inte City vinna. Vi ska inte få vara med i den skaran. Nope..

Så “varför håller du på City?” finns kvar men det har fått en innebörd. Vi som håller på det vackra laget från östra Manchester ska fortsätta få dessa genomtänkta frågor? Alltså, om något så kan vi nog ta det. På något sätt har vi vant oss med okunskap, ifrågasättanden och missnöjen.

Sen förstör City engelsk fotboll? Hur tänker man när man säger så? Mitt svar: Läs på! 3 år kommer efter oändliga år av att Chelsea, Liverpool och United spenderat ofantliga summor. Men det spelar ingen roll? Så undrar om det bara är City som spenderar för att kunna hålla i flera cuper? Oavsett om det är Premier League eller Champions League.

Pride in Battle!

Angående trallandet

Ja, det blev en konstig rubrik. Jag har som haft det lite svårt med rubriker på sistone. Vad händer?

Nåväl, jag har en lässöndag, det går sådär. Men men, den är ju inte slut än, har jag hört. Det blir bra och i morgon kommer eleverna tillbaka till skolan. Då får allt en mening igen, det ska bli lite fränt faktiskt. Let’s make magic!

I alla fall så såg jag underbara Bob Hund igår på Musikens Makt i Luleå. De var helt underbara som vanligt men det fick mig att inse vissa saker. Deras musik, och framförallt deras texter, får mig att brinna vidare. Någon blåser på glöden. Det är så bra. Jag måste också hylla själva fenomenet gratisfestival, det blir något alldeles extra med dem. Det är svårt, om inte omöjligt, att förklara men det ligger något speciellt i luften på sådana.

Jag var på Trästocksfestivalen i oväntade Skellefteå också i sommar. Den var helt magisk. Och om jag ser tillbaka på det så är det nog den där magiska atmosfären som gör skillnaden. Den där som är svår att förklara. Då var det inte Bob Hund som blåste liv i elden utan Stefan Sundström. Jajaja, det jag vill säga är att vi ska ta vara på gratisfestivaler. Så åk på dem, ta in atmosfären och åsikterna som florerar. Du behöver ju inte hålla med eller ens tycka om det; men att hålla kulturen vid liv är lika viktigt som att andas frisk luft. Vi måste ta tillvara på de som är olika oss själva, inte sträva efter att alla ska bli likadana. Så för vårat samhälle! Ta vara på den!

Nu ska jag svara på lite maaaaail. Schysst avslut, jo. Förresten spelar City mot Bolton idag.

Angående slutet för det passiva

Min dator är tillbaka efter lagning och jag har börjat få ordning på saker. Då kommer det ett blogginlägg, så klart. Det har varit en konstig sommar, känner att jag måste kommentera den. Den har blivit extremt dyr med lagad dator och lite andra intressanta misslyckanden och menade saker. Men hey! Trasig dator = semester.. Menade saker = Roligt.. Så två av tre, är det dåligt egentligen?

I slutet av juli fick vi reda på hur idiotisk världen faktiskt är och hur konstiga personer som cirkulerar runt omkring oss. Det fick mig, mitt i semestern, att börja må jävligt illa. Låt oss aldrig glömma det som hände i Norge! Inte bara för att det är vårt grannland utan för att det hände överhuvudtaget. Konstiga saker får mig att se på min egen vardag på ett annorlunda sätt. Det som är mest skrämmande med det här, kära vänner, är att de där idiotiska människorna inte är långt ifrån oss. Oavsett deras skepnad så finns de här.

Allt ifrån människor som snackar skit utan att veta ett dyft till de som utför negativa handlingar, också utan att veta ett dyft. De förstnämnda får jag fightas med dagligen även fast jag trodde jag lämnat dem bakom mig på Korpenskolan i Boden. Ja, kära vänner, ni kommer aldrig att sluta överaskas. Kanske är det bra? Det håller en vaken, chockartat men ändå.

Rykten hör kanske till tonåren. Då var det ju nästan roligt. Nu? Då är det bara skrämmande. Sen att det följer med vissa upp till den stabila åldern av 50+ är ju mest patetiskt. Men det är verkligheten, hoppas jag förmedlar något vettigt till kidsen nu. Beware of the dog vettja! Känns bra att kunna vara det där exemplet som får lära ut.

Jag har i alla fall fått nog av människor som inte känner sig nog säkra i sig själv att de kan acceptera andra. Jag menar, what’s up with that? Ska andra må dåligt för att ni inte har självdistans nog att låta andra vara annorlunda? Tycker synd om de som måste kämpa med er 24/7, faktiskt. I alla fall, sånna här inlägg är lätta att skriva. De inlägg då man mest är negativ. Men låt mig ta tillfället i akt och citera underbara Bob Dylan som avslut på mitt klagande.

“Do you take me for such a fool to think I’d make contact
With the one who tries to hide what he don’t know to begin with?”

Så, det sammanfattar det där rätt bra. Nu är det så att jag kommer att läsa Engelska D – språkvetenskaplig inriktning till hösten, vi får se var det leder. Eller vänta, numer heter det ju inte Engelska D. Det heter ju Engelska på avancerad nivå – språkvetenskaplig inriktning, bla bla bla. Same shit different name. I alla fall, nu är alla med. Jag ser dock fram emot det, pragmatik är sjukt intressant. Inte intressagnt! Jag stör mig rätt hårt på folk som säger så. Är du i min närhet, tänk på det. Hoppas kursen uppfyller alla mina höga förväntningar. Annars rullar saker på som i våras. Höstens första krönika är klar och inskickad, pennorna är vassa! No2 blyerts for the win.

Angående motstånd

Ja vilket kärt ord som samtidigt är väldigt avskytt. Vissa saker har blivit enormt tydliga för mig den sista tiden. De flesta alldeles väntade and I love it. Några är till och med besvarade och det kanske är de bästa motstånden. Då blir allt sådär socialt legitimt på en sekund, eller två.

Det kommer från de mest oväntade håll dock och tyvärr slutar inte mellanstadiefasonerna när man blir “vuxen”. Det är rätt tragiskt när man tänker efter. Jag tror inte jag varit med om något så vanskligt i hela mitt liv, inte ens när jag gick på mellanstadiet.

“Vuxenlivet” är sannerligen mindre vuxet än barndomen och skitsnacket upphör inte. Det kanske blir smartare och mindre synligt. Men är det bättre? Mitt självklara svar är: nej. Men alltså ja, vem är jag att skapa någon sorts samhällsnorm? Normer är väl ändå till för att struntas i? Så man slipper vara en geléklump utan tankar och känslor. Eller är jag helt ute och flummar? Alltså mer än vanligt.

Det finns de som inte accepterar att jag har en annan personlighet än dem. De blir kanske rädda, vad vet jag. Helt ärligt måste jag medge att jag inte orkar engagera mig. Vissa är inte värda mitt engagemang. Dock vill jag samtidigt passa på att tacka dessa enfaldens människor för den tändvätska de är till min kreativa eld. Utan er, den avsky ni skapar, skulle jag nog inte skapa något alls. Så istället för att lämna mig i fred så ber jag dig att fortsätta reta mig.

Bring it on!

Utan er är jag ingenting. Jag måste ha motvind.

Men nu lägger vi ner hatet för nu är det semester. Nu ska vi njuta. Jag har till och med lovat mig själv att bara jobba lite.

Angående poetiken och livet

Alltså ibland dyker det upp sådana där antologier som bara är bra. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Är du, som jag, såld på poesi och engelsk sådan så tipsar jag dig att plocka upp en kopia av “A Book of Luminous Things”. Det är en enormt bra resa i poesins värld och den är kanske inte uppbyggd som “klassiska” antologier efter tid utan den här är uppbyggd av olika teman. Olika teman och dikter från olika delar av världen gör den här oslagbar, i mina ögon. Men, kära vänner, ge den en chans.

Nu är det läge att berätta lite om min person här. Jag kan hänga ut mig själv, det gör inget. Allas liv har också olika teman, precis som mitt. Jag har glada och sorgliga delar. Allas våra liv kan delas upp i teman, det är en kraftfull företeelse det där att dela upp efter teman.

Sedan jag var en ung liten grabb (läs: tonåring) har jag skruvat på ord och skapat dikt. Det är något jag inte kan eller vill sluta med. Numer inspirerar det mesta mig. Förra veckan blev jag otroligt inspirerad och motiverad av en vattenpöl jag inte kunde komma runt utan att blöta ner mina söta sulor. Vad vore livet utan text?

Jag har diktprojekt på gång.. Se upp! Vi får se när det blir klart…

Förresten har det här inlägget varit på gång ett tag nu. Känns skönt att äntligen kunna bocka av det.. Så det så! Sen är det söndag, City slog ut United igår och jag ska se the Shining nu. “All work and no play makes Fredrik a dull boy.”

Angående en bok om Ian

Ja denna mytomspunna man som så många verkar ha uppfattning om och så få vet något om. Jag tänker, mitt i vårens intåg, ge dig ett tips. Läs boken “Touching from a Distance” av Deborah Curtis och se filmen “Control”.

De är båda två mästerverk och filmen bygger på boken som för övrigt är skriven av Ians fru. De är väldigt ärliga, sanna berättelser. Resor som börjar i Stretford och slutar i Macclesfield. Det här är berättelser om ett svårt liv där huvudrollsinnehavaren aldrig blev riktigt nöjd. Ian har levt ett kort och intensivt liv som är mer än mycket värt att lära sig mer om. Du kommer att förstå din omvärld mycket bättre. Han, Deborah och resten av Joy Division, senare kända som New Order, har en hel del att lära oss.

Till slut bjuder jag på en skön låt. Glöm inte att leta reda på en kopia av boken. Sen ser du filmen. Så är gången.