Kära vän, vad är egentligen inspiration? Det är en konstig sak och det känns som om jag försökt sätta fingret på det tidigare. Det känns också som om det är något som byts ut. Det som inspirerar en kan vara nycker snarare än beständiga ting. Jojo, det kanske är därför så mycket handlar om det här. Så mycket som samtidigt bara känns rörigt. Nu menar jag inte heller att det här kommer bli kristallklart men förhoppningsvis ska det här första stycket väcka en tanke eller två, kanske tre.

Det är få som får vara min idol, väldigt få. Jag har en del godbitar men det här inlägget ska få kretsa kring två giganter. Nämligen Bob Dylan och Hunter S. Thompson. Hur delikat det än må vara att skriva om båda så är det inte vad jag ska, egentligen. Så det så. Men du måste själv lista ut vem som är huvudpersonen här. Det är lite som en Agatha Christiehistoria. Det kan dock sägas, utan tvekan, att det är underbart när två giganter är så enkelt, uppenbart sammankopplade.

Nåväl, lös problemet nu!

Hunter ville att ”Mr. Tambourine Man” (En Dylanlåt. Och du som inte hört den – SKÄRPNING!) skulle spelas på hans begravning. Hur coolt är inte det? Egentligen. När man lyssnar på texten så ser man faktiskt Hunter där någonstans. Nu kan jag inte höra låten utan att tänka på Hunter, då börjar jag skratta. Underbart! Jag har den på repeat, trodde aldrig jag skulle ha så igen. Är jag femton igen? Du vet då man kunde lyssna på en och samma låt hur länge som helst och trivas med den.

Jag ska också leta upp en sådan låt. Fast det kanske är någon annan som borde det egentligen. Ska börja fråga folk vilken låt jag är. Så du? Se upp! Läs texten som Dylan så förträffligt diktade ihop (”Mr. Tambourine Man”) och läs sen på om Hunter. Eller varför inte läsa en bok eller två som han skrivit, du kommer inte att ångra dig.

Underbart! Det är få saker som inspirerar en (läs mig) men Hunter var en sådan person. Hans liv, hans sätt att spendera dagarna, hans sätt att skriva, hans karaktär och hans livssyn. Bob Dylan inspirerar mig också, både hans musik och hans lyrik. Men är det på samma sätt som det inspirerade Hunter? Det skulle jag vilja. Jag skulle också vilja följa med på resan. ” Take me on a trip upon your magic swirlin’ ship”

Hunter är, för mig, tamburinmannen. Fear and Loathing!

Till dig som inte orkar googla på låten:

Den här gillar jag just nu, så du vet: